Varför jag älskar musikskolorna

Jag var bara en liten knatte när jag upptäckte hårdrocken. Det var på 80-talet och vi var och hälsade på min morbror Bengt i Avesta. I källaren hade han sitt musikrum och mamma har berättat att jag fick ögon stora som tefat när jag var där nere för första gången. På väggarna hängde hårdrocksplanscher och i ena hörnet av rummet stod ett stort trumset. Jag sprang fram för att prova, men jag fick förstås inte för mamma. Ni vet “aja baja, var försiktig” och sådär. Fast sen på kvällen tog Bengt med mig ner i källaren och jag fick prova både trummorna och elgitarren. Alltså, wow, jag minns fortfarande känslan av att JAG kunde åstadkomma det där ljudet.

Sedan dess har jag älskat hårdrock. Varje gång vi åkte till Bengt brukade han spela sina nyaste skivor för mig och om inte mamma var i närheten fick jag prova hans instrument. Mamma tyckte trummorna lät så mycket, men när hon gick hem till mormor och morfar för att hälsa på kunde Bengt och jag skapa musik tillsammans. Det var nämligen Bengt som lärde mig grunderna på både elgitarr, trummor och på hans akustiska gitarr.

När jag var nio tjatade jag på mina föräldrar att få börja musikskolan. Jag ville spela trummor, men mamma tyckte inte vi hade plats för ett trumset. Kön till akustisk gitarr var alldeles för lång. Istället valde jag basgitarr och jag fick börja samma höst jag började fyran. Om Bengt hade väckt intresset och lärt mig grunderna, var det där jag lärde mig resten. Instrumentet, noter och sådär. Jag tycker alla barn ska få prova på olika instrument och se om de hittar något som talar till dem. Musikskolan är så bra eftersom det inte är dyrt och man också kan hyra instrument där. Många musiker har blivit till där.