Bas-Tompa startar ett band

Som alla småkillar med ett instrument drömde jag förstås om att vara med i ett band. Musikskolan hade bara en blåsorkester och där platsade jag inte precis in med min basgitarr. Jag frågade mina kompisar i klassen om de ville starta ett band med mig. Fast det var ingen bra idé. Mange erbjöd sig att sjunga, men hans röst passade liksom bättre i kyrkokören när man ska sjunga änglasånger. Jag hade tänkt mig ett hårdrocksband förstås. Karro spelade synt och hennes tvillingbrorsa spelade trummor och min bästa polare Andreas kunde inte spela något alls, men ville ändå vara med. Vår lärare lånade ut en triangel och en maracas och sa att nu hade han också ett instrument. Jättefint. Men läraren, jag tror hon hette Gunhild, var så entusiastisk att jag inte kunde säga att jag ville ha ett hårdrocksband.

Vi måste förstås ha ett namn. Självklart tyckte vi olika saker allihop. Jag tyckte vi skulle heta Bas-Tompa and the Gang. Det blev Sweat & Sour. Vi skulle heta Sweet & Sour, som det sötsura godiset, men vi var inte så bra på att stava. Det blev Sweat istället. Det tyckte folk var jätteroligt och vi låtsades att det var det vi tänkt hela tiden. Rätt pinsamt då när man går på mellanstadiet, men kul i efterhand. Det var rätt svettigt med det där bandet. Framför allt att få ihop något över huvud taget. Speciellt som Gunhild ville hjälpa oss.

På julavslutningen i femman uppträdde vi inför hela skolan och alla föräldrar med Paul Ankas Diana. På bas, synt, trummor och triangel. Mange sjöng med sin änglaröst. Alla föräldrar tyckte det var så fint att de fick tårar i ögonen. Alla barn tyckte det var fantastiskt komiskt och gapskrattade. Det var så min bandkarriär startade. Behöver jag säga att jag jobbar som tandläkare idag och inte som musiker?